Av Tommy Lindstedt
Det var Carl-Otto Alwén som fick sin far, Ebbe, till att börja spela golf. Om inte det skett hade Ebbe Alwén med stor sannolikhet inte varit klubbens ordförande i tolv år.
— Min far spelade tennis varje dag och var oerhört frustrerad när det regnade och tennisen ställdes in. Det var så han kom ut på golfbanan tillsammans med mig, minns Carl-Otto.
19 år gammal, 1963, lockades Carl-Otto Alwén av en vän till golfbanan. Där skulle de, som han beskriver det, ”slå så mycket man bara orkade med en klubba för att se vem som kom längst. Och råkade man dessutom träffa bollen kunde det bli en spännande tävling”.
På den tiden behövde man inte vara medlem för att spela på golfbanan. Men det fanns en regel, icke medlemmar skulle gå undan för dem med medlemskort i klubben.
Tennis på banorna i Beddingestrand stod högt i kurs för Ebbe Alwén. Men efter flera dagars regn steg han frustrerad fram till Carl-Otto.
—”Spelar du golf?”. Jag svarade förstås att jag gjorde det, ”lite grann”. ”Kan inte jag få följa med?”, undrade far. Det fick han och han träffade även den bollen ganska bra. Han blev såld när det gäller golf. Nu var det det som gällde, minns Carl-Otto.
—Senare spelade han i princip varje dag det gick att spela.
Efter det att Ulla och Carl-Otto blivit ett par spelade de tillsammans i några år. Men när barnen föddes, så småningom blev det fyra stycken, fanns det inte längre tid för golf.
Det var först efter att ett av barnen visat intresse för golf som Carl-Otto åter började spela. Omkring 1982 återupplivade även Ulla golf intresset.
— På den tiden kunder jag lära henne - men inte idag, säger Carl-Otto.
Numera hör Ulla till den grupp kvinnor som syns mest på golfbanan. Oavsett väder.
— Varje tisdag och torsdag året runt spelar jag tillsammans med mina tjejkompisar. På grund av Coronan har det blivit mindre golf det här året än tidigare. Men det har desto oftare blivit boule på fredagarna här på klubben, säger Ulla.
— Och om det är riktigt fint väder kan det till och med bli en golfrunda med min man, skrattar hon. Under sommaren går Carl-Otto och jag ofta ut på banan på kvällarna.
Carl-Otto spelar en gång i veckan året om med ett gäng manliga vänner. Spelandet sker då på olika banor runt om i Skåne. Kravet är att det ska vara snöfritt.
Ulla spelar i dag på hcp 30, från att tidigare har varit ner i hcp 18. Och när hon spelar gör hon gärna det med sin favoritklubba, en fyra hybrid. Men även järnklubborna ligger henne varmt om hjärtat.
— När man gick och lärde för Ivan, vår tränare, fick man börja med en sjua. Och så hörde man honom ropa ”nita blicken!”, minns Ulla.
För sex-sju år sedan hade Carl-Otto hcp nio.
— Nu har jag hcp 22, och jag kan knappt spela på det. Så det där med handicapet har inte gått så bra, kan man lugnt säga.
Hansfavoritklubba är fortfarande en järnsjua, den liksom de övriga klubborna i bagen har han ärvt av sin far.
— Jag har aldrig varit en materialspelare, säger Carl-Otto och skrattar.
