AvTommy Lindstedt
Han lydde sin mammasråd, köpte ett begagnat halvset och började jaga bollar på den gamla niohålsbanan längs stranden.
Sedan dess har det fortsatt med eftertryck med många anekdoter som följd. Exempelvis den om golfkompisen som gick igenom isen på en av dammarna - och genomblöt fortsatte spela ytterligare två hål - i blåsig vinterkyla.
— Bara för att jagskulle vilja börja spela golf betalade mina föräldrar min första årsavgift. Och det är jag jäkligt tacksam för idag! Genom en annons i Sydsvenskan fick jag tag på ett begagnat halvset - det kostade några hundringar. Då var jag 25 år, säger Mats Thulin, en bland många profiler i Bedinge GK.
Hans första runda skedde under påsken, en helg som även då tillhörde en av de större golfhelgerna.
Vid första tee, strax söder om klubbhuset på den gamla golfbanan, fick nybörjaren Mats betydligt fleråskådare än han önskat.
— Det var nojjigt som fan, minns han. Men det funkade, tyckte åtminstone jag själv. Och på den tiden fanns det inget som hette ”grönt kort”. Det vara bara till att gå ut och börjaspela.
Allt efter det att golfintresset ökade avtog entusiasmen för den sport som han då idkat under flera år - vindsurfing.
Fast i ärlighetens namn var det inte enbart fascinationen som började avstanna för surfing, det var slitsamt att stå på brädan och ryggen fick en hel del stryk. Vilket också varden huvudsakliga anledningen till att Mats lade fokus på golf.
Omkring 1990 valdes han in i tävlingskommittén. Exakt hur många år han var ledamot är han inte helt säker på, men ”minst tio år”.
Vid den här tiden hade Mats tre hemmaboende barn som förstås tog en hel del av hans tid. Det var också huvudorsaken till varför han lämnade uppdraget i tävlingskommittén.
Men efter några år, när barnen blivit större, var det dags för ett nytt ideellt uppdrag - i bankommittén. Även där deltog han i ett tiotal år.
Mats Thulin tillhör despelare som syns ofta på banan, enligt honom själv åtminstone tre dagar i veckan under sommarperioden.
Idag spelar han på handicap nio. För fem år sedan var det ännu lägre - fem i hcp.
— Det låga handicapet var högst tillfälligt, skrattar han. Väldigt längre har jag legat kring åtta eller nio.
Vilka förändringar eller förbättringar skulle du vilja se?
— Jag tror inte jag har några tankar om det. Banan är bra och den passar utmärkt för oss i minåldersklass. Så några större förändringar vill jag nog inte se. Om det hade skett hade vi kanske haft en byggarbetsplats under ett eller två år. Och det är det nog ingen som vill ha.
— Men visst, vi har pratat lite om att förlänga ettan från ett par fyra hål till ett par fem. Sådant är ok eftersom man då hade kunnat spela hålet under tiden som arbetet pågick.
Ofta får Mats frågan varför han kör omkring i en golfbil på banan.
— De tycker antagligen att jag borde kunna gå, att jag är för ung för att köra bil. Men jag har golfbilen på grund av att jag har värk i hela kroppen, bland annat har jag reumatism och har svårt att gå en hel runda. Jag hade gärna gått på banan, och gör det också emellanåt. Det är ju nyttigt för kroppen. Men tyvärr funkar det inte alltid.
Mats tillhör det matglada släktet. Med tanke på det är han helnöjd med den nuvarandegolfrestaurangens krögare, Lotta Zaar och hennes gäng.
— Det har aldrig serverats så bra mat som nu. Den är helt fantastisk, tycker han.
Under pandemin är trycket högre på banan än vad det tidigare varit. Ofta får Mats och hans golfkompisar boka två veckor i förväg för att få en tid.
— Tyvärr händer det inteallt för sällan att de som bokat en tid inte dyker upp. Jag föreslår att när det sker ska de få betala en hundring eller mer.
Vilken är din bästa klubba?
— Det är min 60-gradare,wedgen, den absolut bästa klubban för tillfället. Om jag missat green och ligger strax utanför är wedgen giftig. Jag använder den såklart också i bunkrarna.
Och så var det den där historien om golfaren som gick igenom isen på en av dammarna.
Vad hände?
— Det var mitt i vintern och is på dammarna. En av mina golfkompisar, Anders ”Skrotis” Mårtensson slog ut på det som var den tidens hål sjutton, alltså det som är hål åtta idag. Bollen hamnade på den istäckta dammen och ”Skrotis” gick ut på isen. Plötsligt brast det hela och han hamnade i det iskalla vattnet upp till armhålorna, minns Mats.
— Vid drog upp honom. Trots att han var genomblöt och det var minusgrader spelade han det hålet och även nästa hål klart. Sedan fick det vara nog. Jag måste säga att det var en fantastisk prestation av ”Skrotis”, en händelse som ingen av oss som var med glömmer.
